Som atlet gillar jag utmaningar, och då fysiska utmaningar. Vanligtvis är sommarhalvåret fyllt med utmaningar i form av tävlingar.

I år är ett annorlunda år och hittills har det inte varit några tävlingar på grund av rådande situationer. Kan jag inte utmana mig på tävlingar får jag helt enkelt hitta andra sätt att utmana mig på.

I lördags var det dags för just det, en utmaning. 8:00 rullade jag ut från uppfarten, fickorna var fullpackade med energi, jag hade med mig så mycket energi att allt inte ens fick plats i fickorna, de sista barsen tejpade jag på cykeln istället.

20 mil skulle avverkas. Varför just 20 mil? jo för att tanken med passet var att det skulle vara en utmaning. Jag visste att jag skulle klara av det fysiskt bara jag tog det lugnt och fick i mig ordentligt med energi. Det psykiska var däremot det jag förväntade mig skulle vara som jobbigast. Att bryta passet var jag helt säker på att jag inte skulle göra, det fanns inte på kartan, men bara tanken på att sitta på en cykel i 8 timmar på ett enda pass sätter spel på psyket. För att göra det hela till en större utmaning körde jag passet helt själv och bestämde mig för att inte använda någon form av underhållning som exempelvis musik under första halvan av passet.

När jag planerade passet bestämde jag mig för att jag inte skulle understiga 25km/h i snitthastighet. Efter 8,5 mil kom jag till Vårgårda som var dagens första stopp, då hade jag en snitthastighet på strax över 27km/h och visste därmed att jag låg bra till

I Vårgårda höll Kvänums if en träningstävling som jag hade tänkt kika på en stund men när jag kom fram var det fortfarande ett bra tag fram till start så jag fortsatte vidare mot Alingsås istället. Väl framme i Alingsås hade jag kommit över halvvägs och därmed stannade jag på ett café för att slänga i mig en bit lasagne till lunch.

Efter att ha fått lite mat i magen fortsatte jag min resa tillbaka till Kinna, nu kändes det som att utmaningen var avklarad, jag hade kommit längre än halvvägs och det kändes inte längre som att det var långt hem. Jag trampade på och fick åka på riktigt fina vägar genom Larsaskogen där det även blev lite mer kuperat.

Efter 7 timmar och 44 minuters aktiv tid rullade jag in på uppfarten igen efter att ha hållit en snitthastighet på 26,7km/h ingen superhastighet men det var inte det som var tanken med passet. Målet var att utmana mig psykiskt genom att köra ett så långt pass. Men när jag väl kom i mål var jag osäker på om det verkligen kunde räknas som en utmaning. Det kändes inte alls som jag hade cyklat i nästan 8 timmar utan snarare 4 vilket är ett helt vanligt distanspass.

Mina reflektioner om detta passet är att jag tror att min inställning för de pass jag kör spelar väldigt stor roll. Har jag bara ställt in mig på att köra ett pass på 8 timmar så är det det som ska göras och kommer då inte kännas lika jobbigt som det låter. Skulle det däremot vara tvärt om, att jag hade planerat att köra 4 timmar och exempelvis en felkörning skulle resultera i att jag får köra 5 timmar så skulle jag uppfatta passet som väldigt långt.

Det var allt jag hade att dela med mig om för denna gången, hörs inom snart framtid igen 🙂